Vadå samfällighet?

HISTORIA

Samfälligheter och fiskelag – Vem fick äga vad?

​

Ständiga skattehöjningar

Fram till mitten av 1500-talet betalas skatten i Österbotten häradsvis, och häraden ansvarar i sin tur för ett visst skattebelopp till staten. Varje härad är indelad i mindre distrikt, så kallade fjärdingar, som ansvarar för att samla ihop sin del av skatten. Skatten samlas in av samtliga hemman, oberoende om bonden är rik eller fattig. Trots att fjärdingsskatten på den här tiden hade höjts ordentligt har staten fortfarande för små inkomster. Bönderna klagar hos kung Gustav Vasa, som vintern 1556 påbjuder en skattejämkning i Finland. Alla bönder åläggs anteckna i en jordebok hur mycket jord man har, hur många personer det finns på gården, vilka produkter tillverkas, hur mycket fisk fångas och senare även fakta om tjärtillverkningen.

 

Krigen slukar pengar

De ständigt pågående krigen tär hårt på statskassan och staten inför ständigt nya så kallade extra gärder (skatter). Mellan åren 1571 och 1601 är minst 18 sådana kända. Den 28 juli 1608 utfärdar kung Karl IX en förordning om att Österbotten ska jordrevas (mätas) för skattläggning. I förordningen beskrivs även på vilket sätt detta ska utföras – ”förrättningsmannen ska stångfälla åkern med en 9 alnar lång stång och på vart tunnland räkna 9 stänger på bredden 18 på längden, detta är öresland”. Förrättningsmännen åläggs också anteckna de åkrar, ängar, skog och fiskevatten som hemmanen äger. Det här innebär att det är förrättningsmännen som avgör huruvida jordskatten ska svara mot storleken och godheten på hemmanet.

 

Jordeboksräntan för ett helt mantal slås fast enligt följande:

• Kvartalspenningar: 12 mk

• Smör: 24 skålpund

• Gäddor: 8 skålpund

• Hö: 1 fång (sommarlass)

• Dagsverken: 6 stycken

 

Hemmanen åläggs betala skatt enligt storlek och förmåner och beloppet anges med ett siffertal. Ett hemman kan inte ha lägre skatt än % mantal. Tanken med nyordningen är att avskaffa de tillfälliga krigsgärdena efter freden 1648, men nu har högadeln kommit till makten. Rikets högsta herrar erhåller hela socknar i förläning med rätt att uppbära de nya skatterna, och så länge förläningarna kvarstår får högadeln samla in dessa skatter för sin egen hovhållning.

 

Lokala byalag tar över

I mitten av 1700-talet börjar befolkningen i Österbotten tillämpa en så kallad byordning, enligt vilken det lokala byalaget varje år ska utse en ålderman och två bisittare. Byalagets beslut utgör grunden för byns samhälleliga liv och ekonomi. Näringarna i byarna består vid den här tiden av boskapsskötsel, åker- och ängsbruk, fiske, skogsbruk och tjärbränning. All skogsmark är fortfarande allmänning eller odelt, och användandet av byns marker regleras med bestämmelser om hur mycket varje hemman får avverka. Mängden avgörs av hemmanets storlek. Åkermarken är delad i tegskiften, så att alla byns hemman har en teg i samtliga åkerområden. Likadant fungerar det med ängarna, där byns hemman har egna andelar.

​

Dags för storskifte

På 1700-talet blir det aktuellt med en ny skattläggning och en statlig åtgärd med avsikt att avhjälpa jordbruket – storskiftet. Storskiftet planeras av Jacob Faggott, överdirektören för lantmäteristyrelsen, och lantmätarna får i uppdrag att mäta ägorna och upprätta kartor. I samband med denna kartläggning slår man ihop hemmanens många tegar till några få stora skiften, som ska göra det lättare för den enskilda bonden att bruka jorden. Lantmätarna får rätt att påbörja storskiftet i byar där samtliga bönder är eniga, men det visar sig att det är svårt att uppnå enlighet. Det som slutligen får fart på arbetet är en regeringsförordning som utfärdas den 5 april 1757 och som slår fast att storskiftet kan utföras på anhållan av en bonde i ett skifteslag.

 

​

Grunden till samfällda områden

 

Trots att åkrar, ängar och skogsmark delades upp mellan bönderna, fanns det fortfarande en del odelad mark kvar. Den här marken kallades samfälld och tilldelades det lokala byalaget. Detsamma gällde fiskevattnen. Det här betydde att det behövdes ett organ för skötseln av dessa samfällda områden – delägarlag. Fisket reglerades av befintliga lagar och förordningar, medan landområden från och med den 7 maj 1940 styrdes av den nya samfällighetslagen. Enligt den ska delägarstämman utse ett antal sysslomän som ska leda förvaltningen under delägarstämmans inseende.

 

Mantal

är ett gammalt svensk begrepp som härstammar från början av 1600-talet. Gårdens eller hemmanets mantal var en beteckning på hur många familjemedlemmar gården kunde försörja. I dag används begreppet mantal som en beskrivning på hur stor andel av den samfällda (gemensamma) marken en fastighetsägare besitter. En fastighetsägare som köper mark i Eugmo erhåller dock inte automatiskt mantal, utan endast om dessa uttryckligen ingår i köpet. I dag finns det cirka 300 mantalsägare i Eugmo.

 

Fiskerättigheter

I dag innehas även fiskerätten på Eugmo bys vatten av Eugmo bys samfällda områden. Läs mera om fiskekort och och regler under fliken Fiske.

​​
 

Källor

Pedersöre storsockens historia del 1, K.V. Åkerblom

Soklots byrätts protokoll, utgivna av Ragna Ahlbäck

Historik över Delägarlaget Larsmo bys samfällda områden, Tore Backa

Larsmo När-TV, intervju med Karl-Erik Holmberg och Sven Fagerholm

 

De äldsta källorna för fakta om bysamfunden under den äldre medeltiden är landskapslagarna och rättsböckerna från 1200- till mitten av 1300-talet.